Vi ska bli vuxna nu

Jag kan verkligen inte förstå att vi snart ska ta studenten. Det finns inte i min värld att jag är så stor (nu säger du säkert för dig själv att "nej det är du inte heller", men du förstår vad jag menar). Det handlar om veckor nu, inte ens månader längre. Det känns helt omöjligt att ta in. Att tänka på hur många av de människor jag nu träffar nästan dagligen som jag aldrig kommer se igen i hela mitt liv får mig att bli så ledsen! För hur mycket vi alla än önskat att skolan ska ta slut snart så kommer det bli oerhört svårt att veta att vi aldrig kommer träffas igen. Nu är vi i alla fall trötta på skolan tillsammans. Det är verkligen så att jag nästan börjar gråta av att skriva det, det känns mer verkligt när jag faktiskt får ner så att jag kan titta på det. Att studentklänningen hänger så jag ser den gör det inte lättare.

Inte nog med att vi ska skiljas åt, vi förväntas dessutom att vara vuxna nu. Att klara oss själva i den stora världen. Det skrämmer verkligen skiten ur mig. Klara sig själv, ensam. Jag vill knappt tänka på det. Hur ska det gå till?