Varför måste just jag bli skapad med så överfullt av känslor?
Varje liten känsla känns enorm så fort den kommer till ytan. Jag vill ha allt på samma gång, men inser att jag faktiskt inte kan ha något av det. Ändå vill jag göra nånting åt saken, åtminstone en av dem. Då är det ju också så att jag inte vågar, av flera olika anledningar. Inte bara av ren feghet utan också på grund av saker som faktiskt är på riktigt.
Och jag har tröttnat på att klaga, att berätta och prata. Jag vet att folk inte orkar lyssna hela tiden. Därför låter jag det stanna på insidan, men jag tänker på det hela tiden. Kan inte få det ur huvudet. Men även om nån skulle försöka lyssna och förstå så vet jag inte om jag skulle kunna förklara det. Jag förstår det knappt själv. Och det är vad som gör det ännu mer förvirrande! Önskar att förvirringen bara kunde försvinna och jag bara kunde ha vanliga känslor, som normala människor. Av vad jag hört så brukar de flesta åtminstone förstå själva vad de tänker och känner.
Over and out. Nu orkar jag inte skriva mer. Kände bara att jag måste få spy ur mig lite ord.
