Dag 1 i den nya staden.

Åkte från Järvsö klockan 08.20 i morse. Resan gick ungefär som beräknat, körde vilse i Stockholm bara. :)

Väl framme gick det väldigt lätt att få tag i nycklarna, och ta sig till lägenheten. Dock var intrycket jag fick när jag klev in genom dörrarna inte det

bästa. Soptunnorna står direkt innanför porten, väggarna i trapphuset är nedklottrade och det låg skit i hela trappan. När vi kommer in i mitt rum är det fullt med fula hål över hela väggarna, mögel fulla kylskåpet och luktar alldeles unket. Dessutom är det bara möblerat med en säng (jag har blivit lovad bokhylla och skrivbord också) och köket i korridoren existerar inte än. Som tur var så har jag en väldigt trevlig kokvrå i rummet, men som tyvärr inte har någon ugn och jag glömde mikro... Men trots allt har j

ag lyckats fått till det väldigt mysigt, pappa städade ur kylskåpet och diverse andra mindre trevliga ytor och jag piffade för fulla muggar. Nu ser det ut som att jag bor här på riktigt.

Vi har också tagit några rundturer på stan, så det ska inte vara några problem att hitta till det jag behöver.

Over and out. Jag hoppas morgondagen ger mig vänner!

Det smäller nu...

Jag sitter och dricker ett glas vin för att varva ner lite. Har farit runt som en iller i några timmar för att få allting på plats, så det bara är att slänga in allting i bilen i morgon bitti. Jag tror det blir runt åtta någon gång som jag och pappa åker från Järvsö. Sen kommer jag inte hem igen på åtminstone en månad. Och jag vet att det kanske inte låter så länge, men när det blir kanske två dagar på en månad, eller ännu mer sällan, som jag faktiskt kommer att vara hemma så känns det väldigt jobbigt. Särskilt när det gäller en period på fyra år som det är tänkt. Jag kommer ju aldrig lyckas träffa alla de dagar jag väl är hemma. Det är därför jag nu håller på att gråta ögonen ur mig. För jag älskar min människor.

Faktiskt så hade jag tänkt att jag kan berätta om mitt liv i Norrköping här på bloggen, så att det finns för mina kära att läsa. För tyvärr så vet jag att kontakten med alla inte kommer att hållas riktigt stark. Men tjata gärna på mig, så jag faktiskt ser till att skriva om vad jag gör här, för jag vill att ni ska vara delaktiga i mitt nya liv.

Puss. Jag saknar er redan nu, hur mycket som helst.

Flytten är på G

Jag måste säga att det bara blir jobbigare och jobbigare... Flyttar om två dagar. Nu börjar avskedandet. Jag vet att jag inte kommer att vara borta för alltid, men det känns så oerhört jobbigt.

Och jag skulle också kunna tillägga att det på något vis är en annan form av jobbigt att missa vissa. Trots bristen på umgänge redan nu. 50 mil känns lite brutalt långt bort.

allt är som vanligt.

Att jag inte vet vad jag vill tycka och känna är ingen ovanlighet.

Jag hoppades att det skulle bli lättare när man blev lite äldre och klokare, men det blev fanimig helt tvärt om.

på väg.

Jag är på väg mot en helt ny start. Det är helt sjukt vad nervös jag är! Ska flytta till en ny stad, till människor jag aldrig ens hört talas om i hela mitt liv. Stundvis ångrar jag att jag sökte redan nu, att jag tog beslutet att flytta. För jag har aldrig i hela mitt liv varit så här rädd. Jag är van att leva det liv jag lever, med de människor jag känner. Och visst, jag kommer träffa mycket nya människor nu, men avståndet hemifrån kommer göra så att jag förlorar många av de jag har nu. Den vetskapen är verkligen inte kul. Jag är så fäst vid människorna här och med tanke på att jag redan nu gråter när jag tänker på hur mycket jag KOMMER att sakna dom... Tänkt då när jag faktiskt gör det.

Järvsö & Hudik, jag älskar dig, er, allt.