Stormtrivs!

Min lägenhet är så brutalt mysig. Jag kände redan att det här var mitt hem innan jag fick in en möbel, tänk då hur det känns nu! Helt otroligt skönt. För de av er som var i min lägenhet i Hudik så har jag stora delar av möblerna jag hade där, och en hel del andra. För er som var i lägenheten på Stene så har jag stora delar av möblemanget i vardagsrummet där och det köksbordet åså. Och massvis, massvis med ljuskoppar och afrikanska masker. Precis som jag trivs allra bäst. Hur bra jag än trivs i lägenheten så känner jag mig lite dock ensam. Så ni är sjukt välkomna att hälsa på någon dag, i stort sett när som helst.

På senaste tiden har jag fått hoppa in en del på dagis i Jarse faktiskt, och det har varit roligt. Jag gillar ju helt klart barn. Dock hjälpte inte jobbdagen på småbarnsavdelningen nå värst mot mitt bebissug...

TJO BRE

PS. Jag har börjat på min bok. Inte kommit igång, men i alla fall börjat. DS.

Bra dag, faktiskt.

Förkylningen känns lite bättre i alla fall! Och jag har blivit garanterad lägenheten nu, har redan fått nycklarna. Så idag var jag med mamma och Moa på loppis och letade stolar. Hittade några som är väldigt fina. Så veckan som kommer blir det väl inflyttning, och målning av bord osv. Och jag kan också tillägga att denna lägenhet ligger i samma hus som Larpes, så det är verkligen mitt i byn.Typ hundra meter från Condis, hur bra som helst!

Men nu ska jag fara iväg till Bollnäs.

HÖRSHAJ.

En såndär fredag.

Nu är jag så trött på att vänta

Jag orkar inte sitta och vara den som bara släpper allt och finns

Jag behöver någon som finns

Åtminstone försöker

Litegrand

Jag är förkyld och trött. Och väldigt glad och väldigt less. Glad för att jag bestämt mig för en lägenhet, som jag får flytta in i typ nu. Det känns hemskt bra. Men jag är mindre glad över att jag är förkyld, är så otroligt rädd att bli så sjuk som jag brukar bli. Det vore inte kul alls. Förövrigt ska jag följa med till Bollnäs och göra ljud åt Engmans i morgon. Det kan bli riktigt kul!

Godnatt. Puss. Och hej.

Quiz om mig.

http://www.quizyourfriends.com/take-quiz.php?id=1111061847156859&a=1&

Jag har svårt att sova, det är då sådana här saker händer.

Balawadoo!

Det bara kändes bra med den överskriften, det låg liksom bra i munnen.

Idag har jag varit på andra och sista delen av kursen "Ansvarsfull alkoholhantering". Dagen bestod till allra största del av att lyssna på en kille som pratade om konflikthantering. Bortsett från att han var sjukt duktig så var det också saker jag är hemskt intresserad av han pratade om. En av de saker jag fastnade mest för var en sak jag hört förr, men inte riktigt förstått. Det handlar om kommunikation. Att när vi kommunicerar med en annan människa så är 60% av vad vi får för intryck av konversationen baserat på kroppsspråk. Ser personen bestämd, lättsam eller arg ut? Vilket minspel använder personen? Sedan har 30% av vårt intryck att göra med tonläget hos den som pratar. De flesta skulle väl inte riktigt ta en människa som skrattade fram en utskällning på allvar? Detta innebär alltså att de ord som kommer ut, som vi använder, bara spelar 10% roll i en konversation. Det går därför att konstatera att sms-bråk är dömt att misslyckas.

Jag la också ut en statusuppdatering idag som känns som att den betyder en del för mig: "I've given up, I won't wait anymore.". Då detta handlar om något jag ödslat för mycket energi på i nästan ett år, så känns det bra. Och det handlar inte om att jag på något sätt är arg eller så, utan att jag är så otroligt trött på att bara vänta.

Over and out. Hugs and kisses.

Börjar hända lite

Jag har faktiskt börjat få lite jobb nu, det känns väldigt bra. I torsdags trimmade jag gräs i Alfta och i fredags var jag vikarie i svenska och engelska på högstadiet. På det följde en helg med både konfa och utgång. Konfan är som vanligt det mysigaste jag vet, och utgången var riktigt lyckad. Att ha med sig Elina på krogen är liksom inte helt fel!

Känner mig fortfarande ensam dock. Det är jobbigt. Behöver kramas lite.

Myser på.

Efter en lång dag som började redan halv sju i morse, för avfärd mot kurs i Hudik, känner jag mig alldeles bara mysig i hela kroppen. Har tränat idag igen, vilken än en gång kändes sjukt bra. Så en varm dusch och lite Gossip girl-mys med Kimpa på det (i min ziperall måste tilläggas) var verkligen inte fel. Jag är alldeles varm hela jag, och det känns uppriktigt skönt att gå och lägga sig. Just i det här ögonblicket känns det som att jag fullkomligt struntar i att saker och ting inte är på topp, i stället myser jag ner mig i sängen bredvid min lilla Moa. Blir på sin höjd en omgång betapet innan jag somnar, bara för att höja mysfaktorn lite till.

Älskar mina människor. Puss.

Glider runt, som man säger.

Dagarna går, rätt lika varandra. Att jag faktiskt lyckats hålla mig så här aktiv på bloggen tyder på att jag har tråkigt!

I helgen hände det dock saker. Mycket rolig omväxling. Var på "Våga vara viktig" i Bollnäs, fick lyssna på väldigt intressanta föreläsningar och leka lekar. Så var det ju också en konfaledarkväll med spel också pizza, vilket aldrig sitter fel. Och beslutet att starta en lokalavdelning med Svenska kyrkans unga känns också som en grymt bra idé, och jag hoppas att det kommer hålla mig lite sysselsatt i alla fall.

Jag jobbar också på körkortet, och det går faktiskt sakta men säkert framåt. Har ju som sagt bokat halkbana och en jävla massa körlektioner. Så jag hoppas på att vara färdig till jul. Vi får se hur det går!

Nu har jag dock fått hem första säsongen av Hjälp, så jag tänkte skratta mig till sömns.

Godnattpuss

Choklad på fingrarna.

Jag har precis bakat cupcakes som mamma ska ta med sig till sitt jobb i morgon, för hon ska ha disco med barnen. Dessutom passade jag på att baka en trevlig liten snickerskaka att ha hemma åt familjen. Inväntar just nu Hanna och Karin som erbjudit sig att provsmaka.
Det gick bra att vikariera idag, sjukt kul faktiskt. Hoppas verkligen att jag får komma in och göra det fler gånger. Tredjeklassare är faktiskt väldigt gulliga.

Min mamma blev arg på mig för att jag påstod att vi bråkade mycket, hon försökte påstå att hon var mycket gladare av att jag är hemma. Därefter sa hon också att hon skulle följa efter mig när jag får eget boende... Jag vet inte hur mycket jag ser fram emot det. Men mamma fick ändå vara på bilden, bara för att hon så gärna vill det.

Godnatt mina människor.

Love.

12 oktober 2011

Idag var jag på körskolan och hade min 16:e körlektion... Hejja. Har planerat in en massa dubbellektioner och halkbana nu, så förhoppningsvis blir det väl klart nån gång! Sjukt jobbigt att inte kunna ta sig någonstans.

De ringde också från öjeskolan idag, och jag ska få hoppa in som vikarie på fritids i morgon! Skönt att känna att det händer något.

Sen undrar jag också om det är fel att vara fruktansvärt arg på någon för att den bara finns? Känns som att det är det, men jag kan inte låta bli.

Tänkte också tillägga att jag nu är inne på andra säsongen av Gossip girl, som jag ska titta på nu. Och sen sova. Puss.

Jobb tack?

Jag önskar bara att jag kunde ha jobb nu! Så sjukt, brutalt jävla tråkigt att bara vara hemma hela tiden. Fattar inte hur folk fixar det faktiskt. Jag blir deprimerad av att inte ens behöva klä på mig om dagarna ifall jag inte känner för det.

Önskar bara att jag kunde ha min egna lägenhet, ett ordentligt jobb och få bli klar med körkortet snart!

Baah, orkar inte ha det just såhär. Sjukt jobbigt.

Och förövrigt vill jag bara skicka alla kramar och tankar och allt vad det finns och som möjligen går ner till min Frida. Det är hon värd! <3

Cause you don't see me like I wish you would '

It's a good thing, tears never show in the pouring rain
As if a good thing ever could make up for all the pain
There'll be no last chance to promise to never mess it up again
Just a sweet pain of watching your back as you walk
As I'm watching you walk away

And now you're gone it's like an echo in my head
And I remember every word you said

It's a cold thing you never know all the ways I tried
It's a hard thing faking a smile when I feel like I'm falling apart inside

And now you're gone it's like an echo in my head
And I remember every word you said

And you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine

For the first time, there's no mercy in your eyes
And the cold wind is hitting my face and you're gone
And you're walking away

And I'm helpless sometimes
Wishing's just no good
Cause you don't see me like I wish you would

Cause you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine

There's a moment to seize everytime that we meet
But you have always keep passing me by

But you never were, and you never will be mine

hemtrakten.

Det är verkligen sjukt skönt att vara tillbaka hemma, med alla människor och byn och allt vad det är. Jag har också nära till mitt kära Hudiksvall, så det känns bra. Men det börjar verkligen tära att bo hemma. Det är ju inte så att jag har nåt problem med min familj egentligen, för dom är världens finaste människor, bara det att jag är van att vara själv. Att få bestämma över mig själv och hur, var och när jag gör saker.
Så lägenhetssökandet är i full gång! Letar efter en tvåa eller trea eller nåt tillsammans med min Matilda. Jag känner att hon blir lite lättare att bo med. Tvivlar på att hon kommer bry sig om vilken tid jag kommer hem och när jag äter middag.

Annars så dammsög jag hela nedervåningen, hängde tvätt och gjorde i ordning maten åt familjen idag. Sen på tog Matilda med mig på Stark för första gången idag. Så jag känner att jag kan vara lite stolt över mig själv nu. Förövrigt var stark kul, och jag planerar att ta mig dit igen redan på måndag. Nu ska jag äntligen komma igång och bli lite smal.

Puss och godnatt.

En liten uppdatering.

Ja, jag har flyttat hem till lilla Jarse. Anledningen till detta är att jag inte kände mig redo för just socionomlinjen än. Så fort jag kom dit insåg jag att det är precis vad jag vill gå, men ju fler dagar jag tillbringade med utbildningen insåg jag att jag bör vänta några år. Jag var helt enkelt inte redo, det var för tungt för mig. Kanske inte för svårt, men för tungt.

Bara sådär allmänt är jag kaos som vanligt. Jag nojjar över saker jag är alldeles för ung för att nojja över. Men jag gör det hela tiden, och det är sjukt jobbigt. Det känns som att jag aldrig kommer att hitta någon att gifta mig med, och att få barn med. Det gör ju inte saken bättre att jag redan börjat få bebissug. Jag vet att det här är tiden då jag borde vara singel, och bara ha kul! Trots det kan jag inte få dom här sakerna ur huvudet. Jag är rätt så dålig på att vara ensam.

Det är så läget är just nu.

Over and out.

Dag 1 i den nya staden.

Åkte från Järvsö klockan 08.20 i morse. Resan gick ungefär som beräknat, körde vilse i Stockholm bara. :)

Väl framme gick det väldigt lätt att få tag i nycklarna, och ta sig till lägenheten. Dock var intrycket jag fick när jag klev in genom dörrarna inte det

bästa. Soptunnorna står direkt innanför porten, väggarna i trapphuset är nedklottrade och det låg skit i hela trappan. När vi kommer in i mitt rum är det fullt med fula hål över hela väggarna, mögel fulla kylskåpet och luktar alldeles unket. Dessutom är det bara möblerat med en säng (jag har blivit lovad bokhylla och skrivbord också) och köket i korridoren existerar inte än. Som tur var så har jag en väldigt trevlig kokvrå i rummet, men som tyvärr inte har någon ugn och jag glömde mikro... Men trots allt har j

ag lyckats fått till det väldigt mysigt, pappa städade ur kylskåpet och diverse andra mindre trevliga ytor och jag piffade för fulla muggar. Nu ser det ut som att jag bor här på riktigt.

Vi har också tagit några rundturer på stan, så det ska inte vara några problem att hitta till det jag behöver.

Over and out. Jag hoppas morgondagen ger mig vänner!

Det smäller nu...

Jag sitter och dricker ett glas vin för att varva ner lite. Har farit runt som en iller i några timmar för att få allting på plats, så det bara är att slänga in allting i bilen i morgon bitti. Jag tror det blir runt åtta någon gång som jag och pappa åker från Järvsö. Sen kommer jag inte hem igen på åtminstone en månad. Och jag vet att det kanske inte låter så länge, men när det blir kanske två dagar på en månad, eller ännu mer sällan, som jag faktiskt kommer att vara hemma så känns det väldigt jobbigt. Särskilt när det gäller en period på fyra år som det är tänkt. Jag kommer ju aldrig lyckas träffa alla de dagar jag väl är hemma. Det är därför jag nu håller på att gråta ögonen ur mig. För jag älskar min människor.

Faktiskt så hade jag tänkt att jag kan berätta om mitt liv i Norrköping här på bloggen, så att det finns för mina kära att läsa. För tyvärr så vet jag att kontakten med alla inte kommer att hållas riktigt stark. Men tjata gärna på mig, så jag faktiskt ser till att skriva om vad jag gör här, för jag vill att ni ska vara delaktiga i mitt nya liv.

Puss. Jag saknar er redan nu, hur mycket som helst.

Flytten är på G

Jag måste säga att det bara blir jobbigare och jobbigare... Flyttar om två dagar. Nu börjar avskedandet. Jag vet att jag inte kommer att vara borta för alltid, men det känns så oerhört jobbigt.

Och jag skulle också kunna tillägga att det på något vis är en annan form av jobbigt att missa vissa. Trots bristen på umgänge redan nu. 50 mil känns lite brutalt långt bort.

allt är som vanligt.

Att jag inte vet vad jag vill tycka och känna är ingen ovanlighet.

Jag hoppades att det skulle bli lättare när man blev lite äldre och klokare, men det blev fanimig helt tvärt om.

på väg.

Jag är på väg mot en helt ny start. Det är helt sjukt vad nervös jag är! Ska flytta till en ny stad, till människor jag aldrig ens hört talas om i hela mitt liv. Stundvis ångrar jag att jag sökte redan nu, att jag tog beslutet att flytta. För jag har aldrig i hela mitt liv varit så här rädd. Jag är van att leva det liv jag lever, med de människor jag känner. Och visst, jag kommer träffa mycket nya människor nu, men avståndet hemifrån kommer göra så att jag förlorar många av de jag har nu. Den vetskapen är verkligen inte kul. Jag är så fäst vid människorna här och med tanke på att jag redan nu gråter när jag tänker på hur mycket jag KOMMER att sakna dom... Tänkt då när jag faktiskt gör det.

Järvsö & Hudik, jag älskar dig, er, allt.

hejochhallåellerså

Jag känner mig alldeles för förvirrad för mitt eget bästa. Vill alldeles för mycket på olika håll. Förstår faktiskt inte varför jag bara... Alltså jag vet inte ens vad jag borde.

Varför måste just jag bli skapad med så överfullt av känslor?

Varje liten känsla känns enorm så fort den kommer till ytan. Jag vill ha allt på samma gång, men inser att jag faktiskt inte kan ha något av det. Ändå vill jag göra nånting åt saken, åtminstone en av dem. Då är det ju också så att jag inte vågar, av flera olika anledningar. Inte bara av ren feghet utan också på grund av saker som faktiskt är på riktigt.

Och jag har tröttnat på att klaga, att berätta och prata. Jag vet att folk inte orkar lyssna hela tiden. Därför låter jag det stanna på insidan, men jag tänker på det hela tiden. Kan inte få det ur huvudet. Men även om nån skulle försöka lyssna och förstå så vet jag inte om jag skulle kunna förklara det. Jag förstår det knappt själv. Och det är vad som gör det ännu mer förvirrande! Önskar att förvirringen bara kunde försvinna och jag bara kunde ha vanliga känslor, som normala människor. Av vad jag hört så brukar de flesta åtminstone förstå själva vad de tänker och känner.

Over and out. Nu orkar jag inte skriva mer. Kände bara att jag måste få spy ur mig lite ord.

Vi ska bli vuxna nu

Jag kan verkligen inte förstå att vi snart ska ta studenten. Det finns inte i min värld att jag är så stor (nu säger du säkert för dig själv att "nej det är du inte heller", men du förstår vad jag menar). Det handlar om veckor nu, inte ens månader längre. Det känns helt omöjligt att ta in. Att tänka på hur många av de människor jag nu träffar nästan dagligen som jag aldrig kommer se igen i hela mitt liv får mig att bli så ledsen! För hur mycket vi alla än önskat att skolan ska ta slut snart så kommer det bli oerhört svårt att veta att vi aldrig kommer träffas igen. Nu är vi i alla fall trötta på skolan tillsammans. Det är verkligen så att jag nästan börjar gråta av att skriva det, det känns mer verkligt när jag faktiskt får ner så att jag kan titta på det. Att studentklänningen hänger så jag ser den gör det inte lättare.

Inte nog med att vi ska skiljas åt, vi förväntas dessutom att vara vuxna nu. Att klara oss själva i den stora världen. Det skrämmer verkligen skiten ur mig. Klara sig själv, ensam. Jag vill knappt tänka på det. Hur ska det gå till?

jävla sjuka!

Nu är det så här: För ca fem veckor sen insjuknade jag i lunginflammation. Fortfarande kan ingen som bor i samma hus som mig sova för att jag hostar så jävligt. Det är verkligen inte kul. Jag hoppas verkligen på lite medlidande från de människor som läser det här! Tack.

Johanna Silén

Sjuk.

Den här kvällen var så sjukt rolig, jag älskar mina människor som har förmågan att få en vanlig lördagkväll att bli så bra!

Men jag förstår inte hur måendet kan gå i sådana jävla tsunamivågor! Alltså ena sekunden känns det som att livet leker, och nästa sekund vill jag bara lägga mig ner och dö. Jag blir sjukt förvirrad av mig själv. De flesta gånger förstår jag visserligen vad det beror på, men varför kommer det så kraftigt? Varför är jag så äckligt jävla känslig? Vill bara kunna släppa alla känslor och leva livet. Dock är det mycket bättre nu är det varit, men jag och släppa saker är ingen bra kombination. Faller hela tiden tillbaka. Inte lika långt längre, men det är tillbaka och ganska så hårt. Samtidigt som det finns ett nytt jävla hål att ramla i. Broarna jag försöker bygga över hålen fungerar inte lika bra som jag tänkt mig, så det finns inte så mycket mer jag kan göra...

Och det var inte meningen att den här bloggen skulle bli av samma sort som den förra, (alltså där det bara står konstiga texter som ingen fattar), men nu behövdes det faktiskt få komma ut.

Punkt.

Hej.

Godnatt.
Puss.

Jag insåg just hur kort tid det är kvar i skolan. Det är helt sjukt vad mycket som ska hinnas med på ingen tid alls. Jag börjar verkligen tvivla på att jag kommer klara det här.

Nu kör vi!

Tillbaka till skolan igen. Det börjar verkligen känna att slutet närmar sig. Riktigt läskigt måste jag säga. Jag har alldeles för mycket kvar att göra, och alldeles för höga krav på mig själv. Är så rätt att jag inte kommer att klara det. Det värsta med just det är att jag måste klara det om jag ska komma dit jag vill. Sjukt. Jag känner mig fortfarande liten, som ett barn, jag borde inte ha så här höga krav på mig. Som sagt, det är riktigt läskigt.

Jag kanske ska fortsätta blogga nu.. Får se hur länge det håller i sig den här gången. :) Det är ju faktiskt ett bra sätt att vräka ur sig konstiga saker som folk får välja själva om de orkar ta del av. Eller skylla sig själva om man säger så.

Jag är trött, i morgon ska jag jobba igen. Tur att jag faktiskt tycker om mig jobb. Och det faktum att jag vet att det här kommer ge mig ganska mycket pengar i slutändan håller humöret uppe måste jag säga.

Annars förstår jag inte varför känslorna svänger så mycket hela tiden. Jag kan inte vara riktigt normal faktiskt. Alla människor kan inte känna så olika och konstiga saker hela tiden, då skulle ju hela världen vara förvirrad! Jag blir irriterad för minsta lilla grej när det gäller vissa människor och ibland känner jag bara för att strypa folk. Sen nästa sekund vill jag helst strypa mig själv och tycker att ingen annan gör nånting fel. Det enda jag faktiskt trott mig vara helt säker på tvivlar jag bara mer och mer på, och det jag försöker att inte känna känner jag bara mer och mer hela tiden. Förvirringen kan, förhoppningsvis, inte bli större. Trots det så mår jag ändå rätt så bra nu, förvirringen tar liksom inte helt över och det är en bra grej.

Godnatt, och sov så gott och sånt!

Karin påpekade att jag inte uppdaterat min blogg sen den 24e januari, så det kändes som att det kanske var dags. Dock vet jag inte riktigt vad jag ska skriva.

Kanske att jag är slut och har kommit på att det här är min första helt lediga dag sedan jullovet. Känns riktigt jävla skönt måste jag påstå, samtidigt som jag är glad att jag får jobba också, för jag får ju faktiskt pengar. :)

Jag skulle också kunna upplysa om att jag blivit kungast på tetris, och att jag bokat en resa till Malta. Det är dock det intressantaste som hänt sen sist. Möjligen bortsett från att min tre och ett halvt-åriga bror idag påpekade att jag har stora tuttar.

Puss och hej!

Rawr.

kvällens tankegångar

What is love?

Vad är det som avgör om vi älskar eller bara tycker om? I makes no sense. (En mening som för övrigt inte går att säga på ett bra sätt på svenska.) Det finns ingenting som bestämmer var gränsen till att älska går. Hur fan vet vi då?! Jag vet att jag älskar folk, men jag förstår inte hur jag kan vara så säker på det. Vissa människor jag vet att jag älskar idag är jag ju inte säker på att jag kommer ha kontakt med för alltid, jag är faktiskt rätt säker på att jag kommer tappa många. Jag vet inte vilka, men jag vet att det händer. Alltså nu vill jag inte ens skriva mer, för jag blir bara förvirrad. Godnatt!

lite är något.

Jag och Nathalie hade bestämt oss för att vara duktiga idag, så vi åt sallad och gjorde situps och lite sånt. Så ja, jag känner att det alltid är något i alla fall. Nästa vecka ska vi försöka komma iväg på hudikgym och jag ska på min första teorilektion inför körkortet. Det lär bli en spännande vecka!

hej hopp.

Jag skakar i hela kroppen, som om jag fryser jättemycket. Men det är inte kallt. Jag är inte förvånad, jag vet att jag blir så. Förstår inte varför jag plågar mig själv så jävligt. Som att jag vill orsaka mig själv den smärtan jag känner. Så är det ju ändå inte, det är ju inte mig själv s0m jag vill orsaka smärta.. Sjukligt sadistisk människa jag är. Men är det verkligen så konstigt?

Ointressant.

Jag måste verkligen vara en väldigt ointressant människa. Så otroligt förutsägbar. Det finns inte mycket spännande att hitta hos mig. Jag förstår faktiskt att folk inte orkar spendera för mycket tid med mig, varför ingen vill binda sig vid mig, eller helt enkelt varför många inte tar kontakt med mig från början. Jag är verkligen bara samma gamla vanliga tråkiga. Kommer jag nånsin bli annorlunda? Och hur är det jag behöver bli annorlunda? Jag orkar inte vara den här samma längre. Jag är antingen för mycket eller för lite. Jag vill äga förmågan att passa in överallt, så alla vill vara med en.

Jag vill förändras. Jag vill bli roligare, hitta på äventyr och lära mig leva till 100%.

Små barn osv.

Igår morse vaknade jag av att min lillebror som är tre år stod och vrålade och skrek. Anledningen till det var att han skulle gå sin första dag utan blöja. Han vägrade och ställde sig därför och skrek. Alla försökte på olika sätt att få honom att lugna ner sig, men han fortsatte "NEEJ JAG VILL HA MIN BLÖJA". Så höll det på ett bra tag, tills dess att hans mamma kom och sa att han bara skulle vara utan på dagen och skulle få ha blöja på sig igen när han skulle sova. Då bytte han taktik och ville i stället gå och lägga sig helt plötsligt. Inte heller det fick han ju, men det var liksom ingen av oss som tänkt på saken så, men det gjorde han.

Egentligen har sen här gulliga lilla berättelsen inte så jättemycket att göra med det jag har kommit på, men ändå. Jag tror verkligen att små barn är smarta på ett sätt som vi äldre inte alls är. Deras ögon är mycket öppnare än våra. Genom att lära barn vad som är rätt och fel stänger vi också deras ögon mer och mer. Det är VI som lär de små att tomten inte finns, det är VI som lär de yngre att tycka att saker och ting är pinsamt mm. mm. På vilket sätt är det egentligen bra? Det vore ju mycket lättare om saker och ting inte var pinsamt, det vore mysigare att faktiskt tro på tomten. Med det här vill jag egentligen bara säga att jag tycker vi borde sluta med att försöka stänga barnens ögon.

Oj vad duktig och gammal jag lät... Haha. Det fick väl vara så då. Jag tycker faktiskt att min blogg är lite till för att jag ska få ur mig mina tankar. Även om det är lite konstiga tankar ibland.

Summering av 2010

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? - Ja, en hel del!

2. Vilka länder besökte du? - Tyskland & Frankrike.

3. Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011? - Det är det..

4. Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas? - Det är faktiskt en hel del skulle jag tro. Det har hänt mycket som är minnesvärt!

5. Vad var din största framgång 2010? - Flertalet insikter, om mig själv bland annat.

6. Har du varit sjuk eller skadat dig? - Mindre sjukor lite nu och då bara.

7. Vad spenderade du mest pengar på? - Små resor hit och dit.

8. Gjorde någonting dig riktigt glad? - OHJA! En hel massa.

9. Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2010? - Det är ett flertal.

10. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? - Ledsnare, sen gladare än nånsin och sen ledsnare igen.

11. Vad önskar du att du gjort mer? - Tagit vara på tid.

12. Vad önskar du att du gjort mindre? - Ja, sumpat tid. Och deppat mig.

13. Blev du kär i år? - Ja jo, jag blev ju faktiskt det.

14. Favoritprogram på TV? - How I met your mother. Eller Sex and the City om det räknas fast man hyr den.

15. Bästa boken du läste i år? - Classic: Harry Potter.

16. Största musikaliska upptäckten? - Sister Hazel.

17. Vad gjorde du på din födelsedag 2010? - Jag vet inte om jag kommer ihåg.. Det var nog inte så speciellt.

18. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? - Ja. Om vissa saker hade blivit lite mer som jag ville.

19. De bästa nya människorna du träffade? - Taizémänniskor i största allmänhet, gotländningar och amerikaner bland annat.

20. Hur firade du din nyårsafton? - Hemma hos pappa som vanligt. Mys med släkten.

"Lät du henne komma närmre
Var hon vackrare än mig?
Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än dig
Jag går bredvid men halkar efter jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser
den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut"

Det gör fortfarande ont, men jag jobbar verkligen på att dölja det. Både för mig själv och dom runt omkring mig. Jag känner att jag kan säga det här, för den som läser får faktiskt skylla sig själv.

Lilla plupp-Moa

Min älskade lilla lillasyster fyller 15 år idag! Det är helt sinnessjukt. Jag pratat fortfarande om saker jag gjorde när jag var tretton som om det lika gärna kunnat vara igår. Tiden går för fort för mig. Jag är medveten om att jag är väldigt överdriven i mina känslor för det här, precis som för mycket annat, men jag tycker verkligen att det är helt sjukt.

Och hon är faktiskt liten, hon är inte femton år i min värld. Saker jag gjorde när jag var femton är delvis saker jag hoppas att hon aldrig gör i hela sitt liv. Som tur är så är hon faktiskt lugnare och försiktigare än mig, och det är jag väldigt glad för! Du Moa kommer säkert hata mig för att jag skriver om dig som är du är en plutt, men du är faktiskt det :')

Vi överraskade Moa idag med att bjuda hem kompisar till hennes kalas utan att hon visste om det (hon förväntade sig bara mormor och morfar) och sen hade jag och mamma anordnat några fina tävlingar och en fiskedamm. Det var faktiskt väldigt roligt måste jag medge. Vi har också en helt enorm tårta här, den är man hjärtligt välkommen att ta sig en bit av om man vill.

(Ps. Moa fick en Nikon D3100 i present)

Grattis älskade syster!

Jag har skrivit på facebook, och till och med på bilddagboken, att det gör så ont i mig. Det är faktiskt sant. Igår hade jag en sån smärta i bröstet att jag hade svårt att andas en stund. Idag har jag haft så ont i magen till och från att jag till och med mått illa. Det jobbiga är att det inte har någonting med någon sjukdom att göra. Det är när fel budskap når mig, eller när fel tankar når mitt huvud som det gör ont.

djupa funderingar utan svar

Det är så otroligt mycket som rör sig i mitt huvud för tillfället. Det är frågor om döden, kärleken, framtiden och så mycket mer. Jag får ingen ordning på tankarna. Frågorna om döden är det ingen idé att ta upp, för jag kan inte ens formulera dom för mig själv. Men kärleken är ett stort ämne... Vad är det egentligen? Vad är det som gör så att jag blir kär? Och det som är min största fråga, är jag mer kär i själva kärleken? Jag har ingen aning om hur jag ska få svar på den frågan. Går det ens att hitta ett svar? Något jag vet säkert ju nu är i alla fall att jag är kaos på det här planet. Jag vet inte vad jag tycker, vad jag känner, eller ens vad jag vill. Viljorna är lika många som tankarna och lika olika också. Det är då aldrig lätt. Däremot har jag hittat några rader i en låt som passar så otroligt bra in på hur jag faktiskt vet att jag känner.

"A hopeless romantic but nothing feels right

A ship full of lovers that sails out of sight
I wait for the answers to fall from the sky"

Dom orden får avsluta det ämnet och jag måste nu också få vräka ur mig lite tankar om framtiden. Jag känner att jag fortfarande inte insett hur nära det faktiskt är till vi tar studenten och ska vidare. Det är så otroligt stort och en sådan otrolig förändring för mig att jag har svårt att förstå det. Sen är det meningen att jag ska vidare till högskola och bli socionom. Det är i alla fall så det är tänkt. Men desto mer jag tänker på det desto mer osäker blir jag på vad jag verkligen vill utbilda mig till. Jag tror att det är det här jag vill, men tänk om jag kommer på efteråt att det är nåt helt annat, hur gör jag då?! Jag får nästan panik när jag tänker på det. Och bara själva tanken på lilla mig på högskola. Jag är för liten! Helt omöjligt att jag klarar av det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Tack, det var mina jobbiga och förvirrade tankar. Troligtvis så är det rätt omöjligt att förstå nånting av mitt babbel, men jag var bara lite tvungen att skriva av mig. Puss och sånt.