Men jag förstår inte hur måendet kan gå i sådana jävla tsunamivågor! Alltså ena sekunden känns det som att livet leker, och nästa sekund vill jag bara lägga mig ner och dö. Jag blir sjukt förvirrad av mig själv. De flesta gånger förstår jag visserligen vad det beror på, men varför kommer det så kraftigt? Varför är jag så äckligt jävla känslig? Vill bara kunna släppa alla känslor och leva livet. Dock är det mycket bättre nu är det varit, men jag och släppa saker är ingen bra kombination. Faller hela tiden tillbaka. Inte lika långt längre, men det är tillbaka och ganska så hårt. Samtidigt som det finns ett nytt jävla hål att ramla i. Broarna jag försöker bygga över hålen fungerar inte lika bra som jag tänkt mig, så det finns inte så mycket mer jag kan göra...
Och det var inte meningen att den här bloggen skulle bli av samma sort som den förra, (alltså där det bara står konstiga texter som ingen fattar), men nu behövdes det faktiskt få komma ut.
Punkt.
Hej.
Godnatt.
Puss.
Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar