På humör för att klaga

Först och främst vill jag säga att jag fortfarande känner hur mitt vänstra öra rycker för varje hjärtslag, om jag är tillräckligt stilla. Det är lite obehagligt... Tror dock inte att det är så farligt. Jag kanske bara har ett känsligt öra. Men jag känner på mig att jag borde kolla upp några andra av mina små... brister. Eller fel, eller vad man vill kalla det. Som att min fotled knäpper till och röra sig om jag rör på foten för fort, eller att min höft knäpper till lite när som helst och vägrar röra sig på minst en dag. Eller varför inte att jag vill gråta varje gång jag kommer hem från jobbet för att mina knän vägrar vara sträckta utan att döda mig. För att nämna några.

Förstår heller inte hur folk kan tycka att det är skönt att inte gå i skolan längre. Man träffar aldrig människor! Och dom flesta jag jobbar med är folk som är mycket äldre än mig, alltså mer i min mammas umgängesålder än min egen. Därför kan man inte prata om sina problem med sina bästa vänner under den tiden. Och det går heller inte att bara sitta och inte göra nånting om man känner sig lite seg, för då får man liksom inte jobba kvar. Och för att inte tala om dom där sovmornarna man verkligen förtjänar, som resulterar i att man råkar dyka upp efter lunch. Jag saknar verkligen allt som har med skolan att göra. Det är så sjukt. Och för att inte tala om alla människor. Till och med dom man såg som sina närmaste vänner liksom försvinner. Det är liksom EN person från gymnasiet som jag fortfarande har lika nära, men hon råkar bo 70 mil bort, så det är lite svårt för oss att träffas. och så lovar jag att man saknar dom där människorna som liksom bara fanns där i skolan nästan lika mycket. Typ dom man alltid hittade när man hängde i röda sofforna. Eller i nån annan soffa för den delen.

Det jag alltså ville komma fram till med det här inlägget är att jag har ont och tråkigt. Känner mig ensam och trött. Och i morgon ska jag börja jobba klockan åtta, ha en lektion och sen ingenting att göra!