Jag insåg precis att jag är försörjer mig helt själv. Av pengarna jag har är inte ett öre bidrag ens. Jag är faktiskt stolt över mig själv. Gillar att veta att jag kan. Alltså min ekonomi kanske inte är den stadigaste, men jag klarar mig i alla fall. Rätt coolt, och samtidigt rätt läskigt, hur fort det gick att bli "vuxen" (i vissa avseenden).

Så har jag funderat på varför jag, som så många andra, plågar mig själv med flit. Nu syftar jag inte på någonting fysiskt, utan mer att man på något sätt störtar sitt eget psyke genom att ta reda på saker, titta på saker och leta efter saker man så väl vet att man mår mycket bättre utan att veta, sett eller hittat. Sick. Och i alla fall jag hittar nya sätt att göra det hela tiden, som för att lura mig själv att jag inte vet vad jag gör. Och det gör jag egentligen inte heller, men jag borde veta och det är vad som gör allt så konstigt...

Okej, nu börjar jag prata förvirrande, vilket jag försöket undvika på den här bloggen. Det är vad jag har min andra blogg till.